Midsummer(...winter) in Lapland

It all started with us not finding any summer cottage to spend our Midsummer holidays at. Okay, we might have tried to hint to our coworkers (and everyone else) that such was the case. For all of you non-Finnish readers (hello Kiki! maybe?) Midsummer in Finland is like Thanksgiving in the States. Sometimes it’s almost as cold as Thanksgiving too.

I don't know who this is - keeps crushing at my home and work 

In total despair of having to spend our holidays looking straight at the front door of our dear little health care center we decided to do a hike at Pallas-Ylläs nature reservation area. Ylläs is a ”tunturi”, a 718m fjeld our mountain, and one of the highest ones in Finland. It’s also an absolute favorite winter location of my (Miksu) family since years past.

Hanna and her brand new hiking back pack all the way from Helsinki

Our only defeat was finding out it’d be as cold as -2C during the night, lots of wet snow during the day and a rain season of 12h during our longest hiking day. Of course, as we say in Finland, there’s no bad weather, only bad gear.

My faithful Nike's 

We were also happy and blessed to find out that our friend’s family had been hiking at Halti (another high hill/mountain) before us and let us spend our first night on their cottage couch at Ylläs. Early Friday morning after a breakfast in cheerful company we started our 60k hike from the quiet quiet tourist attraction of Olos. Our first meal came at 8k by a freezing wilderness cottage where we tried to remind ourselves that it’s summer, it’s summer, not winter.

Mmm - Finnish Summer

The second part of our first day’s hike involved us finding out that they’re not joking when telling people the trails are wet in June. Good part was, we got ourselves some clean shoes and feet, and a free foot bath. Reminding each other it’s Midsummer’s Eve was almost funny until it looked like Christmas was here. Though I do think there's a possibility we're painfully stubborn and Finnish and quietly enjoyed every part of it.

"I made a promise Mr Frodo, a promise, don't you leave him Samvais Gamgi. And I don't mean to, I don't mean to"

I like to think of myself as fashionable - when swamp areas still made us smile

Our first night was spent in the cutest and most welcoming cottage I’ve seen. (My feelings might have been affected by the Amazon river flooding in my shoes) A small curiosa - ”Don’t touch nature” was our motto until the 15th cockroach came out from the cealing.

Pahtavaara wilderness cottage

Bible and map reading - finding our way in life and nature

Our 2nd day of hiking turned out to be one big surprise where a promise of continual rain turned out to be perfect hiking weather. A little cool not to make us sweaty, but enough to provide a fresh breeze. I personally think our two best decisions of the hike were deciding to climb ”a hill” turning out to be ”Kukastunturi” (Kukasfjeld/mountain) and extending our hike with one day to diss our night in a tent on a camping area.

Mini-Hanski on her peeing place with a view (or "maisemapissa" in Finnish)

My roomie, colleagues, sister and friend

Endless views

Kesänkitunturi - I think 

I wish I could take you all there. It needs to be experienced,

Instead we slept in a wooden wilderness teepee facing three different fjelds/mountains (Kukastunturi, Kesänkitunturi, Lainiotunturi). We also enjoyed a Finnish midsummer bath washing ourselves with water heated up on a campfire facing mountains, a swamp area and forests. And no people anywhere, of course.

Drying our shoes and cooking bathing water - only in Finland

Our teepee is on the left. Kesänki and Lainiotunturi behind the trees.

Our third morning was the best one yet during this summer. (No sarcasm, at all) We woke up at 4.30am, when other hikers arrived at the teepee, left at 5.00am and half run our last 13km. All this only to be able to put our pretty Midsummer dresses on, do a truck drivers bath in a toilet and enjoy a big hotel brunch at 7.30am.

When we started our drive back to Rovaniemi and a day of city shopping we took a quick halt on the road and took a final climb up the hill to take one last look over Finnish nature at its best.

Views from Ylläs

I was joined by an old monkey - good thing my bananas were gone

Mehtässä opittua

Jo ensimmäisellä vaelluksella tuli vastaan käsite "tosi vaeltaja", reittejä ja bussiaikatauluja googlatessa termi tuli uudestaan esille. Julkaisemme nyt listan asioista, jotka kuvaavat tosi vaeltajaa. Lukiessanne sitä huomaatte varmasti että Hanski ja Miksu ehdottomasti luokitellaan tosi vaeltajiksi!

Tosi vaeltaja...
- ei koskaan kulje tiellä, aina metsässä
- ei käytä portaita vaan nousee ylös rinnettä
- ei tee tulta sisätiloissa kamiinaan tai tulisijaan vaan etsii vaikka räntäsateessa vanhan kannon ja hakkaa matkakirveellä kuivaa puuta kannon sisältä
- ei turhaan kanna ruokaa mukanaan vaan löytää kaiken tarvitsemansa ravinnon metsästä
- ei jätä rinkkaa tunturin juurelle kiivetessään ylös maisemia ihailemaan
- tunnistaa kaikkien metsän eläinten ulosteet ja voi niiden perusteella arvioida milloin eläin on edessä kulkenut
- ei tiedä bussiaikatauluista mitään, tosi vaeltaja ei ikinä käytä moottoriajoneuvoja
- ei koskaan kulje valmiiksi merkittyjä reittejä pitkin
- nukkuu aina taivasalla itserakentamassaan laavussa
- peseytyy vain tuoreessa jääkylmässä purovedessä

Eri eläinten ulosteiden tunnistaminen tuottaa meille vielä hieman ongelmia. Poron palleroita on tullut niin useasti ja vähän eri konsistenssissa vastaan että ne opittiin ensin. Jäniksenkin papanatkin tunnistaa helposti. Lopulta jää aina erilaisia ruskeanmustia kasoja, joita pahimassa tapauksessa olemme epäilleet karhun ulosteiksi. Karhun uloste on kuitenkin hyvin kuitupitoista ja suurempia pökäleitä, joten päättelemme että me emme niitä vielä ole nähneet. Kiinnostavana yksityiskohtana voi mainita että karhu on ulostamatta kokonaiset 7kk talviuniensa aikana, joten keväisin mahtaa ummettaa. Susiakin ollaan metsässä pelätty, vaikka niiden ulostetta ei ole osunut reitille vielä. Niiden uloste muistuttaa koiran jätöksiä ja voivat olla ihan mustia jos susi on syönyt lihaa. Metson ulostetta on tullut vastaan, ne on lontoonrakeiden kokoisia vaaleita kuivia jätöksiä. Metsosta opimme sen että se ulostaa päivittäin koko talviuniensa aikana samalla nukkuessaan!

Tässä edellisen kahden vaelluksen antimet ja opit. Miksu postaa toivottavasti vielä kuvia ja kertomuksen edellisestä Olos-Ylläs-reitiltä ja seuraavaksi suuntaamme Syötteelle - vielä on paljon opittavaa!

Miksun fiilistelyt vol. 573 (Hanskin laittama otsikko, pikku-M ei osannut)

Okei, ehkä on vähän aikaista julkaista tällaisia listoja, mutta pitää pikku-Miksun vähän fiilistellä ekoja kolmea viikkoa. Sääli, että reilut kaksi kuukautta hujahtavat hetkessä ohi.

Ikävä tulee:

• ·      Maisemia – vihreätä kultaa sen eri väreissä, vaaroja, loppumattomia näkymiä, sateen kostuttamaa metsää 

Vakkarilenkki

• ·      Työilmapiiriä – iloisija kasvoja, hyviä huomenia, kahvipöytäkeskusteluja, avuliaisuutta ja yhteenkuuluvuutta 
  
• 
  
• ·     Erilaisuutta – syrjäkyliltä tulemista, kulttuurishokkeja, omaa aksenttia ja ihmettelyä
• ·      Vaeltamista – kyllä! Ellen olisi viime syksynä (omasta ja muiden epäilyksistä huolimatta) jäänyt koukkuun, täällä se tapahtuisi väistämättä. Karhunkierros, Syöte, Posio, Pyhitys, UKK-reitit, Salla... 
  

• ·      Yöttömiä öitä – Jenkkien jälkeen ajattelin Helsingin öiden olevan upeita, mutta tämä. Huh. Valoa vuorokauden ympäri.

  

  Freaky Hanna kuvasi kuinka valoisaa yöunien aikaan on

Seuraavana suuntana Olos-Ylläs ja 54km kahteen päivään lenkkareilla. Tyylikkäämpääkin tyylikkäämmät spaceboot:sit lähti roskiin ja uudenkarheat vaelluskengät onkin liian pienet (way to go Miksu R ja päätöksenteko-vaikeudet).

Ai niin, kirsikkana vielä Miksun hieno kuvasaldo viime viikonlopun Oulun reissulta… Onneksi raahaan silti järkkäriä mukana kaikilla reissuilla. 

Teltta kasassa, auto lähtövalmiina - muistoksi jäi sentään kuva nurtsista ja Punaisesta Salamasta

Hyvä ruoka, parempi mieli

Tänään on ollut harvinaisen kiireinen ja työntäyteinen päivä, allekirjoittanut istuu vieläkin (klo 17) töissä blogia kirjoittaen (ei ihme että päivä venyy... noei, odotan lab-vastauksia). Tällaisina päivinä sitä vaan ärsyyntyy joka potilaasta, ärsyyntyy kun jokin kestää kauemmin ja ei jaksaisi enää odottaa, ärsyyntyy kun on nälkä, väsy ja vessaan haluaisi mennä. Jos rehellisiä ollaan minun ei kannata valittaa, toinen blogin kirjoittajista pääsi eilen ensimmäistä kertaa klo 16 kotiin.

Tämmösenä päivänä (tai oikeestaan jokaisena työpäivänä) haluaa päivän jälkeen vaan rentoutua, unohtaa työhuolet, ottaa päikkärit tai riehua kämpässä :D Muina päivinä rentoutuminen hoituu urheilulla, hyvällä ruualla, lukemisella ja leffojen katselulla. Seuraavassa kuvasarjassa haluun tällä kertaa esitellä näitä hyviä ruokia ja jälkiruokia, joita meidän keittiössä tähän asti on laitettu :)


Viimeviikkoiset korvapuustit. Vietiin töihin, naapurille ja niitä jäi vielä pakkaseen - nam :)

Hannan herkkua - hernekeittoa, hapankorppua ja maitoa!



Miksun ex tempore omenapaistos kovan työpäivän jälkeen



Jalavan kahvilan (kylän ainoa kahvila) antimet.

Saksalaisittain bratwurstia, sauerkrautia ja Radleria :P

Päärynävuohenjuustosalaatti ja Tkosken leipomon tuoretta leipää - nam!

Veni, vidi, vici - Karhunkierros 2014!

Kort och gott kan vi beskriva veckoslutets Karhunkierros med orden vi kom, vi såg, vi segrade. Eftersom vi befinner oss i Koillismaa, 60km från Kuusamo och 90km från Ruka hade vi redan på våren bestämt oss för att nångång under sommaren gå igenom Karhunkierros-rutten i Oulanka nationalpark. Vi hade två problem: de oändliga myggen som kommer på sommaren och brist på semesterdagar – under hela sommaren har vi bara veckosluten lediga. Den klassiska rutten går från Hautajärvi till Ruka och är 80km lång, men man kan komma in 10km senare vid Ristikallio och gå 70km istället och det valde vi att göra. Eftersom sommaren här är några veckor senare än i södra Finland har myggsäsongen ännu inte börjat och såhär i början av juni har heller ingen ännu semester så, precis som någon sade på en av stugorna, finns det just nu minst myggor och minst vandrare på vandringsrutterna. Alltsomallt - ett ypperligt tillfälle att gå rutten :)

En vacker hängbro efter att första gången ha fyllt på vattenflaskorna.

Allt var packat och klart på torsdagen, jag saknade ett liggunderlag och flipflops, Miksu saknade något smått och en del av maten var oinskaffad. Vi for iväg lite sent efter jobbet och spiidade i en kokhet bil till Ruka... för att märka att allt där var stängt för sommaren. Maten fick vi och liggunderlaget hyrdes från den enda baren som var öppen, vi hann inte till busskjutsen så vi fick väcka taxichauffören, som tog oss till starten och äntligen, kl. 16 på fredagen, startade vi vår Karhunkierros.

Oulankajoki som forsade sent på fredagkväll

I början var vyerna inte så speciella, men ända från början av rutten gladde vi oss åt alla vattendrag som var fulla av fräscht gott vatten. Vid 10km trodde Miksu att hon fick en gren fast i skon, tills hon tittade ner och skrek till glatt och chockerat: Hanski, mitt skobotten lossna! Och jag bara stirrade – 60km kvar till målet... Vi hade bara hudtejp med oss, så första 3-4km hölls bottnet fast med det. Efter det träffade vi på tre andra vandrare och en hund, de hade svart eltejp som bands näst över skon. Den lösningen höll resten av dagen. Efter 26km, en hel del sista-timmens-frustration och en vacker solnedgång på Oulankajoki kom vi kl. 23 fram till Ansakämppä. Vi hoppade genast i vattnet, åt kall korv och gick o sova i en stuga med ett tiotal illaluktande män.

Miksus sko före

Miksus sko efter :)

På lördagen var temperaturen redan över +25 på morgonen, så efter en lyxfrukost måste vi ännu doppa oss och med en varm korv i handen av våra snälla stugkamrater fortsatt vi den dagens vandring med 30km framför oss. Miksus tejp lossnade efter kanske 6km och hon vandrade de sista 1km till pausstället med flipflops. Med hjälp av jesare fixade vi båda skorna till space boots som inte andas i den varma luften och fortsatte till lunchstället vid Kitkajoki. Miksu orka int vänta med att simma tills efter maten och hoppade i med kläderna på, helt förståeligt. Vi fick vandra följande 10km längsmed Kitkajoki och lyssna på flodens brus och beundra landskapen.  Många, många kilometrar senare befann vi oss igen i sista-timmens-frustrations-och-desperationsångest och varje steg tog ont. Vi stannade vid en så vacker stuga, Porontimajoki, fick vår egen stuga, tvättade oss i absolut iskallt vatten, tände en brasa och grillade korv – plötsligt var allt helt bra igen och inget gjorde mera ont :)

Matlagning vid Porontimajoki

Utvilade och svullna flickor på söndagmorgon :)

Följade dag vaknade jag och kände mig helt utvilad, fräsch och hade inga ögonpåsar. Vi hade bara 15km kvar och alla vi träffade på på rutten sa ”se menee jokaisen nyppylän yli ja takaisin alas” och att det var stenigt och svårt. Vi var så euforiska över den korta sträckan så vi praktiskt taget sprang (mild överdrift, okej) över alla små backar och ner igen tills vi var genomvåta av regnet och måste stanna för att äta på Konttainens fjäll. Regnet och molnen gjorde att utsikten var bara vit och medan maten kokade i trangian huttrade vi med kalla fötter. De sista 6km efter det gick ännu över Valtavaaras fjäll och slutade till sist på Rukatunturi. Efter 71km kom vi fram till ännu också en tom Rukan kylä kl. 15:30, gav tillbaka de lånade liggunderlagen, bytte till torra kläder och satt oss i bilen för att äta Kuusamos bästa pizza. Vi kom, vi såg, VI SEGRADE! Och vi tackar Gud att både Miksus skor, våra muskler och våra huvuden höll hela vägen.

Uppe på Valtavaara

 

Romuskaa, rohtoja ja rilluttelua

Och så kom den dagen då Miksu R skaffade ett blogger-konto. Allt möjligt får lite nordlig atmosfär en att göra. Dock kan jag lova er att det inte slutar här. Vi har hunnit med allt möjligt på våra dryga tre dagar här.

Bl. a. (i viktighetsordning)

1) Googlat viktiga saker

    - "Hur snabbt springer en björn?" - hört på en landsväg vid en bajshög 

    - "Kan man koka ägg i mikron?" 

    - "Kan man göra en korg av tidningspapper?"

2) Miksu har skaffat sig en skiftnyckel med livslång garanti. Lite cykel-fix-och-trix var det pakko-på. (Läs: svänga cykeln upp och ner och rulla runt på pedalerna - TOIMII.)

3) Vi har bakat bulla till jobbet och grannen och t.o.m. gjort korgar av papper till dem. Okej, kanske den här punkten var orsakad av liten avundsjuka mot alla de bakelser resten av kvinnorna på hvc:n bakar. Kanske. 

4) Cyklat 45km på landsvägar i varierande landskap. Pylly kipeänä ja pullat maistuu. 

PS. För alla er som kanske under sommaren blir trötta på oss och vår fiilistely - våra mammor läser vår blogg. Hehe, hej mamma R och J.

Resedag och dag 1 av sommar(jobbet)

Och så kom den dagen då fröknarna Jarvelainen och Romer packade in sina cyklar, kläder, vandringsutrustning, cykel- och länksaker och sju par skor per kvinna och en hel massa mat in i en liten röd Fiat :) Framför oss hade de en 11 timmars roadtrip från Hfors till Tkoski (60km söder om Kuusamo) och två sommarmånader på en litenliten hvc mitt i Norra Finland.

Fiat Punto rymmer mer än man skulle tro!

Flickorna stannade på ett berömt kaffepausställe i Kärsämäki

Till mångas överraskning kom tösarna och bilen oskadda fram till målet. Fram till en liten by med 4400 invånare, en hvc med ett varierande antal läkare, en abc-bensinstation, två matbutiker, ett riktigt gammalt café, några småbutiker och en pizzeria. På sjukhusområdet finns personalbostäder där dessa två har fått en nyrenoverad otroligt fin tvåa. Efter att ha gjort sig hemmastadda på ankomstkvällen tog sig flickorna upp på fjället (vaara) för att beundra sin sommarby - vyn vart de än tittade gick över skogarna, de andra fjällen och de många små sjöarna. Otroligt vackert.

Vyn från Taivalvaara över vandringsrutterna

Namnet på bloggen - flädät på fjällen - är mera än livsstilssyn än något annat. Men på ankomstkvällen kände sig flickorna nog flädä. Svullna av 11h i bilen, ätandes pizza och annan snaskmat, tog de sig slutligen innan läggdags på en kort länk på asfalt - kanske för sista gången på det underlaget. Trots de ringa 2,5h som solen är nere i norra Finland sov flickorna sött och gott inann första arbetsdagen.

De två läkarfröknarna började dagen, som sed är varje dag på orten, med en halv timmes kaffepaus. Några timmar senare efter gedigen introduktion började äntligen det riktiga arbetet. Flickorna fick ta emot patienter och bekanta sig med ortsborna och den lugna arbetstakten. Förklaringen på bloggens adress www.tyttaretterkkarissa.blogspot.com kommer från sköterskorna på ifrågavarande hvc. När de nya läkarna presenterades trodde de att flickorna var döttrar till den humoristiska och snälla överläkaren och därefter hade flickorna fått ett nytt gemensamt smeknamn.

När den vardagliga biten av första dagen var över började den äventyrliga eftermiddagen och kvällen. Och vilket äventyr det var! De två hurtbullarna hade tänkt sig springa en 14km vandringsrutt i Taivalvaaras natursköna landskap. Så med en vattenreppu på ryggen och en printad enkel karta i handen tog de sig ut. Början gick bra, men den bruna rutten hittade de aldrig. Istället invigdes den nya orienteringsmetoden - orientering med karta i handen utan att alls titta på varken den eller på ruttmärkena. Ett verkligen spännande sätt att ta sig fram i ny terräng! Nå, stadin friidut fick ändå 11km sprunget på stigar och upp och ner för branta backar och de njöt för fulla muggar av både natur och landskap alldeles hela tiden. Kvällen fick sitt värdiga slut när cyklarna invigdes på byns asfaltsvägar och flickorna tog sedan natten efter en god stund av bibelläsning och kvällsbön.

Fröken Romer glad vid den natursköna Tervalampi