Veni, vidi, vici - Karhunkierros 2014!

Kort och gott kan vi beskriva veckoslutets Karhunkierros med orden vi kom, vi såg, vi segrade. Eftersom vi befinner oss i Koillismaa, 60km från Kuusamo och 90km från Ruka hade vi redan på våren bestämt oss för att nångång under sommaren gå igenom Karhunkierros-rutten i Oulanka nationalpark. Vi hade två problem: de oändliga myggen som kommer på sommaren och brist på semesterdagar – under hela sommaren har vi bara veckosluten lediga. Den klassiska rutten går från Hautajärvi till Ruka och är 80km lång, men man kan komma in 10km senare vid Ristikallio och gå 70km istället och det valde vi att göra. Eftersom sommaren här är några veckor senare än i södra Finland har myggsäsongen ännu inte börjat och såhär i början av juni har heller ingen ännu semester så, precis som någon sade på en av stugorna, finns det just nu minst myggor och minst vandrare på vandringsrutterna. Alltsomallt - ett ypperligt tillfälle att gå rutten :)

En vacker hängbro efter att första gången ha fyllt på vattenflaskorna.

Allt var packat och klart på torsdagen, jag saknade ett liggunderlag och flipflops, Miksu saknade något smått och en del av maten var oinskaffad. Vi for iväg lite sent efter jobbet och spiidade i en kokhet bil till Ruka... för att märka att allt där var stängt för sommaren. Maten fick vi och liggunderlaget hyrdes från den enda baren som var öppen, vi hann inte till busskjutsen så vi fick väcka taxichauffören, som tog oss till starten och äntligen, kl. 16 på fredagen, startade vi vår Karhunkierros.

Oulankajoki som forsade sent på fredagkväll

I början var vyerna inte så speciella, men ända från början av rutten gladde vi oss åt alla vattendrag som var fulla av fräscht gott vatten. Vid 10km trodde Miksu att hon fick en gren fast i skon, tills hon tittade ner och skrek till glatt och chockerat: Hanski, mitt skobotten lossna! Och jag bara stirrade – 60km kvar till målet... Vi hade bara hudtejp med oss, så första 3-4km hölls bottnet fast med det. Efter det träffade vi på tre andra vandrare och en hund, de hade svart eltejp som bands näst över skon. Den lösningen höll resten av dagen. Efter 26km, en hel del sista-timmens-frustration och en vacker solnedgång på Oulankajoki kom vi kl. 23 fram till Ansakämppä. Vi hoppade genast i vattnet, åt kall korv och gick o sova i en stuga med ett tiotal illaluktande män.

Miksus sko före

Miksus sko efter :)

På lördagen var temperaturen redan över +25 på morgonen, så efter en lyxfrukost måste vi ännu doppa oss och med en varm korv i handen av våra snälla stugkamrater fortsatt vi den dagens vandring med 30km framför oss. Miksus tejp lossnade efter kanske 6km och hon vandrade de sista 1km till pausstället med flipflops. Med hjälp av jesare fixade vi båda skorna till space boots som inte andas i den varma luften och fortsatte till lunchstället vid Kitkajoki. Miksu orka int vänta med att simma tills efter maten och hoppade i med kläderna på, helt förståeligt. Vi fick vandra följande 10km längsmed Kitkajoki och lyssna på flodens brus och beundra landskapen.  Många, många kilometrar senare befann vi oss igen i sista-timmens-frustrations-och-desperationsångest och varje steg tog ont. Vi stannade vid en så vacker stuga, Porontimajoki, fick vår egen stuga, tvättade oss i absolut iskallt vatten, tände en brasa och grillade korv – plötsligt var allt helt bra igen och inget gjorde mera ont :)

Matlagning vid Porontimajoki

Utvilade och svullna flickor på söndagmorgon :)

Följade dag vaknade jag och kände mig helt utvilad, fräsch och hade inga ögonpåsar. Vi hade bara 15km kvar och alla vi träffade på på rutten sa ”se menee jokaisen nyppylän yli ja takaisin alas” och att det var stenigt och svårt. Vi var så euforiska över den korta sträckan så vi praktiskt taget sprang (mild överdrift, okej) över alla små backar och ner igen tills vi var genomvåta av regnet och måste stanna för att äta på Konttainens fjäll. Regnet och molnen gjorde att utsikten var bara vit och medan maten kokade i trangian huttrade vi med kalla fötter. De sista 6km efter det gick ännu över Valtavaaras fjäll och slutade till sist på Rukatunturi. Efter 71km kom vi fram till ännu också en tom Rukan kylä kl. 15:30, gav tillbaka de lånade liggunderlagen, bytte till torra kläder och satt oss i bilen för att äta Kuusamos bästa pizza. Vi kom, vi såg, VI SEGRADE! Och vi tackar Gud att både Miksus skor, våra muskler och våra huvuden höll hela vägen.

Uppe på Valtavaara

 

Romuskaa, rohtoja ja rilluttelua

Och så kom den dagen då Miksu R skaffade ett blogger-konto. Allt möjligt får lite nordlig atmosfär en att göra. Dock kan jag lova er att det inte slutar här. Vi har hunnit med allt möjligt på våra dryga tre dagar här.

Bl. a. (i viktighetsordning)

1) Googlat viktiga saker

    - "Hur snabbt springer en björn?" - hört på en landsväg vid en bajshög 

    - "Kan man koka ägg i mikron?" 

    - "Kan man göra en korg av tidningspapper?"

2) Miksu har skaffat sig en skiftnyckel med livslång garanti. Lite cykel-fix-och-trix var det pakko-på. (Läs: svänga cykeln upp och ner och rulla runt på pedalerna - TOIMII.)

3) Vi har bakat bulla till jobbet och grannen och t.o.m. gjort korgar av papper till dem. Okej, kanske den här punkten var orsakad av liten avundsjuka mot alla de bakelser resten av kvinnorna på hvc:n bakar. Kanske. 

4) Cyklat 45km på landsvägar i varierande landskap. Pylly kipeänä ja pullat maistuu. 

PS. För alla er som kanske under sommaren blir trötta på oss och vår fiilistely - våra mammor läser vår blogg. Hehe, hej mamma R och J.

Resedag och dag 1 av sommar(jobbet)

Och så kom den dagen då fröknarna Jarvelainen och Romer packade in sina cyklar, kläder, vandringsutrustning, cykel- och länksaker och sju par skor per kvinna och en hel massa mat in i en liten röd Fiat :) Framför oss hade de en 11 timmars roadtrip från Hfors till Tkoski (60km söder om Kuusamo) och två sommarmånader på en litenliten hvc mitt i Norra Finland.

Fiat Punto rymmer mer än man skulle tro!

Flickorna stannade på ett berömt kaffepausställe i Kärsämäki

Till mångas överraskning kom tösarna och bilen oskadda fram till målet. Fram till en liten by med 4400 invånare, en hvc med ett varierande antal läkare, en abc-bensinstation, två matbutiker, ett riktigt gammalt café, några småbutiker och en pizzeria. På sjukhusområdet finns personalbostäder där dessa två har fått en nyrenoverad otroligt fin tvåa. Efter att ha gjort sig hemmastadda på ankomstkvällen tog sig flickorna upp på fjället (vaara) för att beundra sin sommarby - vyn vart de än tittade gick över skogarna, de andra fjällen och de många små sjöarna. Otroligt vackert.

Vyn från Taivalvaara över vandringsrutterna

Namnet på bloggen - flädät på fjällen - är mera än livsstilssyn än något annat. Men på ankomstkvällen kände sig flickorna nog flädä. Svullna av 11h i bilen, ätandes pizza och annan snaskmat, tog de sig slutligen innan läggdags på en kort länk på asfalt - kanske för sista gången på det underlaget. Trots de ringa 2,5h som solen är nere i norra Finland sov flickorna sött och gott inann första arbetsdagen.

De två läkarfröknarna började dagen, som sed är varje dag på orten, med en halv timmes kaffepaus. Några timmar senare efter gedigen introduktion började äntligen det riktiga arbetet. Flickorna fick ta emot patienter och bekanta sig med ortsborna och den lugna arbetstakten. Förklaringen på bloggens adress www.tyttaretterkkarissa.blogspot.com kommer från sköterskorna på ifrågavarande hvc. När de nya läkarna presenterades trodde de att flickorna var döttrar till den humoristiska och snälla överläkaren och därefter hade flickorna fått ett nytt gemensamt smeknamn.

När den vardagliga biten av första dagen var över började den äventyrliga eftermiddagen och kvällen. Och vilket äventyr det var! De två hurtbullarna hade tänkt sig springa en 14km vandringsrutt i Taivalvaaras natursköna landskap. Så med en vattenreppu på ryggen och en printad enkel karta i handen tog de sig ut. Början gick bra, men den bruna rutten hittade de aldrig. Istället invigdes den nya orienteringsmetoden - orientering med karta i handen utan att alls titta på varken den eller på ruttmärkena. Ett verkligen spännande sätt att ta sig fram i ny terräng! Nå, stadin friidut fick ändå 11km sprunget på stigar och upp och ner för branta backar och de njöt för fulla muggar av både natur och landskap alldeles hela tiden. Kvällen fick sitt värdiga slut när cyklarna invigdes på byns asfaltsvägar och flickorna tog sedan natten efter en god stund av bibelläsning och kvällsbön.

Fröken Romer glad vid den natursköna Tervalampi