Veni, vidi, vici - Karhunkierros 2014!

Kort och gott kan vi beskriva veckoslutets Karhunkierros med orden vi kom, vi såg, vi segrade. Eftersom vi befinner oss i Koillismaa, 60km från Kuusamo och 90km från Ruka hade vi redan på våren bestämt oss för att nångång under sommaren gå igenom Karhunkierros-rutten i Oulanka nationalpark. Vi hade två problem: de oändliga myggen som kommer på sommaren och brist på semesterdagar – under hela sommaren har vi bara veckosluten lediga. Den klassiska rutten går från Hautajärvi till Ruka och är 80km lång, men man kan komma in 10km senare vid Ristikallio och gå 70km istället och det valde vi att göra. Eftersom sommaren här är några veckor senare än i södra Finland har myggsäsongen ännu inte börjat och såhär i början av juni har heller ingen ännu semester så, precis som någon sade på en av stugorna, finns det just nu minst myggor och minst vandrare på vandringsrutterna. Alltsomallt - ett ypperligt tillfälle att gå rutten :)

En vacker hängbro efter att första gången ha fyllt på vattenflaskorna.

Allt var packat och klart på torsdagen, jag saknade ett liggunderlag och flipflops, Miksu saknade något smått och en del av maten var oinskaffad. Vi for iväg lite sent efter jobbet och spiidade i en kokhet bil till Ruka... för att märka att allt där var stängt för sommaren. Maten fick vi och liggunderlaget hyrdes från den enda baren som var öppen, vi hann inte till busskjutsen så vi fick väcka taxichauffören, som tog oss till starten och äntligen, kl. 16 på fredagen, startade vi vår Karhunkierros.

Oulankajoki som forsade sent på fredagkväll

I början var vyerna inte så speciella, men ända från början av rutten gladde vi oss åt alla vattendrag som var fulla av fräscht gott vatten. Vid 10km trodde Miksu att hon fick en gren fast i skon, tills hon tittade ner och skrek till glatt och chockerat: Hanski, mitt skobotten lossna! Och jag bara stirrade – 60km kvar till målet... Vi hade bara hudtejp med oss, så första 3-4km hölls bottnet fast med det. Efter det träffade vi på tre andra vandrare och en hund, de hade svart eltejp som bands näst över skon. Den lösningen höll resten av dagen. Efter 26km, en hel del sista-timmens-frustration och en vacker solnedgång på Oulankajoki kom vi kl. 23 fram till Ansakämppä. Vi hoppade genast i vattnet, åt kall korv och gick o sova i en stuga med ett tiotal illaluktande män.

Miksus sko före

Miksus sko efter :)

På lördagen var temperaturen redan över +25 på morgonen, så efter en lyxfrukost måste vi ännu doppa oss och med en varm korv i handen av våra snälla stugkamrater fortsatt vi den dagens vandring med 30km framför oss. Miksus tejp lossnade efter kanske 6km och hon vandrade de sista 1km till pausstället med flipflops. Med hjälp av jesare fixade vi båda skorna till space boots som inte andas i den varma luften och fortsatte till lunchstället vid Kitkajoki. Miksu orka int vänta med att simma tills efter maten och hoppade i med kläderna på, helt förståeligt. Vi fick vandra följande 10km längsmed Kitkajoki och lyssna på flodens brus och beundra landskapen.  Många, många kilometrar senare befann vi oss igen i sista-timmens-frustrations-och-desperationsångest och varje steg tog ont. Vi stannade vid en så vacker stuga, Porontimajoki, fick vår egen stuga, tvättade oss i absolut iskallt vatten, tände en brasa och grillade korv – plötsligt var allt helt bra igen och inget gjorde mera ont :)

Matlagning vid Porontimajoki

Utvilade och svullna flickor på söndagmorgon :)

Följade dag vaknade jag och kände mig helt utvilad, fräsch och hade inga ögonpåsar. Vi hade bara 15km kvar och alla vi träffade på på rutten sa ”se menee jokaisen nyppylän yli ja takaisin alas” och att det var stenigt och svårt. Vi var så euforiska över den korta sträckan så vi praktiskt taget sprang (mild överdrift, okej) över alla små backar och ner igen tills vi var genomvåta av regnet och måste stanna för att äta på Konttainens fjäll. Regnet och molnen gjorde att utsikten var bara vit och medan maten kokade i trangian huttrade vi med kalla fötter. De sista 6km efter det gick ännu över Valtavaaras fjäll och slutade till sist på Rukatunturi. Efter 71km kom vi fram till ännu också en tom Rukan kylä kl. 15:30, gav tillbaka de lånade liggunderlagen, bytte till torra kläder och satt oss i bilen för att äta Kuusamos bästa pizza. Vi kom, vi såg, VI SEGRADE! Och vi tackar Gud att både Miksus skor, våra muskler och våra huvuden höll hela vägen.

Uppe på Valtavaara